Reseberättelse  Orust runt 2009

Vi, jag och min sambo, fick höra talas om denna strapats av en granne som har paddlat mycket. Vi däremot är glada amatörer som har köpt oss varsin K1 och glidit runt i allsköns ro. Men har man vänner som är bitna blir man lätt påverkad och så helt plötsligt var vi anmälda till maraton i Bengtsfors. Efter den upplevelsen trodde vi att vi kunde klara allt!! Alltså anmälde vi oss till Orust runt eftersom det eggade oss. Första gången denna opretentiösa s.k tävling genomförs vill ju vi vara med.

Lagom med förberedelser(kräftskiva dagen före ) och inköp av  länspump, åkte vi glada i hågen till Ljungskile.
Vilken härlig samling människor! Alla med ett vänligt sinne och en tanke om att detta ska bli kul.

Vi hade lånat en K2:a (samma som vi använde på maraton) eftersom vi kände oss trygga med att vara två när vi vet att vattnet kan vara oberäkneligt.

Vi packade vår ”pråm” och deltog i vårt livs första skepparmöte.

Man träffar mycket trevliga och hjälpsamma människor vid sådana här evenemang!

Klockan 8.00 gick starten och det var underbart väder.

Vi paddlade på för fullt och då hände samma sak som på maraton ( är vi amatörer eller…) Rodret släppte och vi var tvungna att stanna ganska omgående och se hur alla paddlade förbi oss.  Men efter en macka, ett krabbnyp i Bengas ben och lite tejp som reparation så var vi med på banan igen.

Efter en stunds paddlande började det att regna ganska kraftigt och jag fångade regnbågen och en motvillig medtävlare.

Nu paddlade vi på ordentligt tills vi trodde att vår Högsäterskamrat hade stannat och rastat. Vi stannade en stund och åt på Stora Farholmen (där träffade vi två goa gubbar som inte deltog men som förgyllde vår paus) men ingen Mats så vi fortsatte färden. Vid Skåpesundsbron tittade vi upp och såg en fotograf.

Såhär fina blev vi i Bohusläningen!!

Nu var vi lite taggade och tog sikte på framförliggande kajak som vi bara skulle förbi. Det var riktigt kul. Tills vi inte såg någon kajak på länge och undrade om vi hade tagit rätt väg. Länge paddlade vi på och motvinden började göra livet surt men med hemmagjorda sånger och vid gott mod gick det riktigt bra. Då MÖTTE vi ett gäng kajaker och tänkte, Nu jäklar har vi tagit helt fel väg, men lyckligtvis tillhörde de inte oss. (Nästa år kan väl alla Orustruntare ha en och samma färg på kepsen)

Nu var det riktigt motigt men långt där framme såg vi en kajak som paddlade åt rätt håll. Vi tog i allt vad vi orkade och segade oss fram till tuffingen som hade paddlat Blå Bandet. PUH Inte konstigt att det tog på våra krafter. Han var en hedersknyffel och talade om var vi var och vi följde efter (lättare sagt än gjort. Vilken ”maskin”). Han  tog oss runt på sydsidan Lyrön och där fick vi en försmak på vad som komma skulle när det gäller havets mäktighet.

Nu var vi nära Mollösund och jättehungriga och trötta. På en brygga i Mollösund stod det folk från Dalsland och hejade: ”Är det du Marie-Louise! Heja på , ni är den andra K2:an hittills. Heja,heja”

Wow vad kul! Men vi kände att vi måste rasta lite och äta, så vi letade upp stranden i Mollösund …..

…..och gick in till centrum (Gud va´skönt att få använda benen lite)

Där köpte vi hamburgare och pommes frites och gottade oss i solen på en parkbänk innan vi sakta promenerade tillbaks till vår farkost.

Nu var det inte så långt kvar till Vallerön men du milde tider vilken sjö vi hamnade i. Vågorna slog över kajaken och vi teg och paddlade sammanbitet genom detta otroligt vilda parti. Senare fick vi reda på att det kallades kråkesunds gap och att det var det mest utsatta området vi kunde ha valt (Typiskt oss glada naiva amatörer)

Efter paddling inomskärs såg vi tre andra som vi till slut förstod, tillhörde oss (återigen saknade vi enhetlig färg på kepsarna) Vi tog sällskap ut till Vallerön och steg iland vid 18 snåret. Härligt att se och höra alla som välkomnade oss. Färgglada tält och kajaker var spridda på ön och det bästa av allt…..vi fick en kall öl!!!

Det var en härlig stämning bland alla och man gick runt och pratade med idel trevliga människor.  Efter tvätt,mat och lite sängfösarkonjak till höger och vänster somnade vi gott i vårt förträffliga tält! (Många påstod att vi måste vara väldigt kära som fick plats i tältet och joo det underlättar ju!!)

Nästa morgon fick vi varmvatten av grannen och vi var iväg lite efter 7. Vi väckte säkert alla i vår närhet men men.
Idag var vi lite taggade och kände hur lätt det gick med vinden i ryggen. Tjoff så hade vi paddlat förbi Gullholmen som jag hade velat stanna till vid.

En lång stund paddlade vi i närheten av Marcus som hade en eskimåpaddel och som paddlade lika fort som oss två med den lilla ”tandpetaren”. Det övergår mitt förstånd men nu vill jag ju prova en sådan förstås.
Ett ljuvligt fint väder och då kan man ju kosta på sig att paddla lite galet. Efter Malö strömmar hamnade vi nästan på grund. Som tur var tog vi oss fram och rundade vackra Bassholmen.  Idag stannade vi bara en gång och gick iland. Vinnarskallarna började göra sig gällande. Alltså paddlade vi och paddlade och paddlade vi. Vi sjöng, gjorde ordlekar (hur många svordomar kan du?Hur många namn finns det på våra könsorgan?) Ja, vi roade oss kungligt och ibland fick vi stanna till och plåstra om såriga händer.

Men gud va det gick bra! Vi hade roligt hela tiden och så här glada var vi när vi kom i mål som det fjärde ekipaget vid 14 tiden.

Jag fick massage och efter att ha duschat njöt vi av att få se alla glada kajakister komma i mål. Detta kommer vi att leva på jättelänge. En underbar upplevelse och en massa trevliga människor. Det blev ju inte sämre av att vi vann en fin paddel (Jag som körde med en lånad)
Ja tack, tusen tack till arrangörerna för denna härliga helg men efter prisutdelningen fick vi skynda vidare. Jag blev ju mormor den 19 aug. och skulle  få se mitt barnbarn för första gången.

Lite sliten o trött men vad gör väl det………Wow vilken underbar liten tjej!!
TACK från Högsätersekipaget Bengt-Åke och Marie-Louise